 |
| Vår fina lilla trädgård. Perfekt söderläge, upphöjda odlingsbäddar i sten. Kan ju inte bli annat än bra. Eller? |
Jag skulle vilja säga att det mesta den sommaren inte gick som planerat. Både på ett positivt och negativt sätt. Blomkålen och broccolin som vi förkultiverade kom inte upp ordentligt och blev aldrig några vettiga plantor. Sallat drunknande vi i och våra tomater… ja de växte som de skulle och lite till! Den skyddade miljön, sydläget och Martins förkärlek till att gödsla gjorde att de växte sig stora, väldigt stora! Två meter skulle de högst tomatplantorna bli. Pyttsan! När vi högg ner dem i oktober 2016 så var den längsta plantan över 4 meter. Under sommarens gång blev vi tvungna att binda upp monstret med bogseringslina.
 |
| Vår monster till tomatplantor växte över planket och nådde nästan gräsmattan på andra sidan. |
Men i och med att hösten kom slutade vi att odla, som de flesta andra gör. De lilla ljuset försvann och jag slutande, till och från, se någon mening med livet. De stunder jag hade ork googlade jag efter inspiration till nästa odlingssäsong, desperata försök till att hitta tillbaka till ljuset. Lyckligtvis hittade jag Sara Bäckmos blogg och hennes YouTube kanal. Jag lyckades drömma mig bort och dämpa en del av smärtan och hopplösheten. Om fler människor är som Sara kanske världen inte går under trots allt? Kanske finns det någon mening att vara kvar. Jag blev inspirerad och var väldigt avundsjuk. Hon odlade ju även fast det var höst och vinter. Jag grubblade över hur man skulle få till en vinterodling i vår lilla trädgård. Jag ville serieodla och suktade efter att få testa att täckodla.
 |
| Vår fina kolonistuga! Slutet av mars versus slutet av augusti 2017. |
Den ganska oälskade och lite halvt övergivna kolonilotten var en dröm. Vi planerade hur, vad och när saker skulle odlas. Jag förkultiverade så mycket som fick plats och lite till. Martin gjorde grovjobbet med att gräva och gräva på kolonilotten. Gräsmattan blev mindre och mindre för varje gång vi var där. Ju mer Martin grävde ju mer insåg vi att vi måste göra något åt den sjukt kompakta lerjorden. Inspirerad av Sara tog vi allt växtmaterial vi kunde hitta på kolonilotten och snodde därtill X-antal skottkärror med växtmaterial från komposten för att gräva ner. Långsamt växte växtbäddarna fram och sakta med säkert hade vi saker att plantera ut. Vi täckte bäddarna med de lilla gräsklipper vi kunde komma åt. Att täcka med ett tunt täcke va bättre än inget alls tänkte vi.
 |
| I direkt anslutning till vår stuglott har vi en odlingslott där mer än hälften var gräsmatta. Slutet av mars versus slutet av augusti 2017. |
Kravlistan va nästan omöjlig att uppfylla
 |
| Gården Åsen Perstorp. Numera refererade till som Oasen på Åsen. För det är just det platsen är, vår oas, fristad på jorden. |
Kolonistugan då? Den kommer vi att ha kvar. Där har vi ju byggt upp kalasfina odlingsbäddar där det växer så det knakar! Hur kan man ge upp det?
2 Comments
Efter att ha följt utvecklingen av den lilla trädgården på baksidan av ert radhus som blev en liten härlig grönskande oas, till kolonistugans odlingsland med otroliga odlingar av alla dess slag, ska det verkligen bli spännande att följa utvecklingen av er nya oas. Ingenting är omöjligt. ��������
/Eva Ahlin
Vi är nog lika nyfikna båda två hur hur det hela kommer att utveckla sig 🙂
Comments are closed.