Jag gillar sol och värme mer än de flesta, men nu får det nog. Sveriges lantbrukare går på knäna och nu börjar skogarna brinna på grund av torkan. Även som hobbyodlare är det extremt jobbigt, oavsett om man har egen brunn eller kommunalt vatten med bevattningsförbud. Vatten är en ändlig resurs, vilket jag tror få tänker på. Man duschar, tvättar och spolar toalett utan någon vidare tanke på att det en dag kan sluta rinna från kranen. Vi har en borrad brunn, men ingen vet hur djup den är, vilket gör mig orolig, trots att vi bor i utkanten av ett grundvattenmagasin. Vi vattnar en del av sådderna och odlingarna sparsamt varje kväll och vattnet till tunnelväxthuset tar vi från en brunn på ängen. Varje kväll drar vi upp 100 nånting liter från brunnen och konkar det till tunneln som ligger ca 75 meter bort. Ett jävla hästjobb. Tungt och riktigt svettigt, även på kvällen. Brunnen på ängen har sjunkit med flera meter nu under sommaren men igår kväll noterade vi att det skett en viss påfyllnad. Kanske har vi kommit ner till grundvattennivån? Det finns nu lite hopp för att brunnen på åkern inte sinar. Det bör ju vara goda nyheter för vår borrade brunn. Eller?
 |
| När Sverige är i kris måste man hjälpa till på alla sätt man kan. Idag kom vår grannbonde och slog vår äng för att få foder till sina kor. |
Det går åt oändligt många timmar varje dag till att vattna. Värst är dagarna vi är på kolonistugan. Vi åker förbi kolonistugan 1-2 gånger i veckan när vi ändå måste in till Nyköping för att göra några andra ärenden. På minsta möjliga tid kopplar vi på två stycken sonder på varsin slang och så springer vi som huvudlösa höns och flyttar på sonderna mellan plantorna samtidigt som vi springer med kannor fulla med vatten och försöker rädda resten. (Och ja, vi får vattna med slang på koloniområdet då bevattningsvattnet kommer från ån). Potatisen har nog tyvärr vissnat bort och det lär inte bli någon majs i år, broccolin blommor när den är en tvärhand hög och sommarhallonen är hårda och torra. Svettig och dödstrött försöker jag påminna mig själv om att allt är inte illa. Den frösådda gula löken och purjolöken tar sig riktigt bra och det är redan bra storlek på dem. Brytbönorna och störbrytbönorna har börjat ge riktigt stora skördar och vår sommarsquash Fatboy verkar leva upp till beskrivningen på fröpåsen, alltså att de kan väga uppemot 20 kg styck. Vi har lämnat en squash för att se exakt hur stora kan de bli. Som det är idag börjar den närma sig en meter lång och är riktigt tung. Kan den väga 10 kg mån tro?
Värmen bör ju vara toppen för alla värmekrävande och värmeälskande växter vi har hemma på gården såsom tomater, paprika, chili, melon och gurka. Men icke, bortsett från gurkan som sprutar ut frukter. Melonen växer så sjukt långsamt och blivit kanske 30 cm hög efter typ 2 månader i tunnelväxthuset. Blir nog inga meloner att tala om i år. Tomaterna, paprikorna och chilin har en del frukt, men de mognar aldrig! Tålamod är en dygd har jag hört… Jag tror att jag har använt upp allt mitt.
Värmen påverkar inte bara växterna, det påverkar även takten på allt arbete här på gården. Det är svårt att renovera i någon vettig takt när det är mer än 30 grader varmt ute och endast några enstaka grader svalare inne. Att måla lister och dörrfoder är en utmaning, lika så att spackla murstocken. Allt torkar så fort och det är egentligen på tok för varmt för att jobba fysiskt. Martin tuffar på och är nästintill omänsklig med sitt ork. Lyckligtvis kommer P hit ibland och hjälper Martin. Tack vare de underbara männen så har vi äntligen fått dit vårt golv på övervåningen. Golvet på lilla toan ska flytspacklas och kaklas, sen så måste golvlisterna och dörrfodren upp och målas ett varv till. Sen kanske man vågar sig på att tapetsera?
Ibland undrar jag om vi någonsin kommer bli färdiga. Det är några som undrar hur vi hinner med all renovering, trädgården, hönsen, kalkonerna, kycklingarna och kolonistugan. Det gör vi inte. Vi hinner inte alls med, framför allt inte med ”det vardagliga” och framförallt inte när det är så varmt och torrt. Vi kämpar hela dagarna och långt in på kvällen med att jobba, renovera, vattna, skörda och ta hand om djuren. Trots att vi kämpar och kämpar och kämpar så blir vi aldrig klara med renoveringen. Listan med saker att göra innan vi blir klara med alltid längre. Ingenting görs för att det är smidigt eller enkelt. Ordentligt, med fokus på detaljer och enligt konstens alla regler är ledorden för renoveringen. Vi ska bo här tills vi är gamla och grå och ska vi ändå slita med allt detta så ska den banne mig bli riktigt snyggt och hålla tills i minst 100 år till.
Klockan tickar på. Jag skulle vilja ha fler bilder i inlägget men svetten rinner, grönsakerna skriker efter vatten, magen skriker efter mat, köket ser ut som ett bombnedslag och jag behöver verkligen duscha! Ni får gå in på mitt Instagram eller Facebook för att se fler bilder på hur det går för oss här på gården och på kolonistugan.
