Hela året har odlingen tärt på min energi. Trädgårdsarbete kräver en massa energi. Men det kan, eller egentligen bör, även ge mycket energi och livsglädje. Alla är överens om att sommaren 2018 var ett helvete för alla som ville odla, inklusive mig. Men jag är osäker på om hösten 2018 är så mycket bättre.
Jag har börjat arbeta mera nu. Det gick från lugnt och skönt utan tidspress till en väldigt intensiv november med jobbresor varje vecka där jag blir borta hemifrån 2-3 dagar/vecka och arbetar 6-10 timmar/dag de dagar jag är borta. Jag har blivit projektledare för att ta fram ett it-system för att hjälpa länsstyrelserna (och ev kommunerna) med sitt arbete att bekämpa invasiva arter. Det är jätte roligt, men det tär rejält på krafterna.
När jag är hemma och ledig försöker jag ta det så lugnt som möjligt. Jag är ute en massa och lyssnar på tystnaden. Umgås med kalkonerna och hönsen. Frågar dem hur de har haft det när jag är borta. Så tar jag givetvis en sväng förbi köksträdgården och tunnelväxthuset. Idéerna sprutar och jag känner för att göra en massa kul saker i trädgården. Så, plantera, anlägga nya bäddar, skörda, städa upp och planera inför nästa år. Viljan är enorm. Orken är minimal. Vilket resulterar i att jag tycker att jag är en sjukt tråkig människa som gärna hade gått och lagt sig kl 20 en lördagskväll.
Jag övertalar mig själv hela tiden till att bara göra EN trädgårdsgrej. Inget mer. Något litet, som inte är så fysiskt ansträngande. Så att jag vilar upp mig. Typ kratta lite löv vid tunnelväxthuset. Sen upptäcker jag en stund senare att jag står svettig i skogsbrynet bland hasselbuskarna och har krattat ihop en stor hög. Girigheten slog till och nu är jag helt slut.
 |
| Mängden löv som jag kan kratta ihop här på gården är i stort sett obegränsad. Jag vill få ihop så mycket som möjligt. Det behövs om vi ska få ordning på vår jord, jag menar sand. |
För någon månad sen beskar jag de gamla vinbärsbuskarna och allt ris har sedan dess legat i tre mindre högar. Jag övertalar mig för att det är ju inte så tungt att städa upp en av högarna. Trots att jag redan gjort en liten (okey medelstor) trädgårdsgrej idag. Riset kan jag ju använda för att fortsätta bygga på min hügelkultur på sydsidan av tunnelväxthuset 40-50 meter bort. Det är väl knappt att kalla fysiskt ansträngande att lyfta dom där enstaka små pinnarna? En hög blev snabbt två och jag hittar även en stor hög med grova rötter som också hamnade i hügelkulturen. Sen slog lyckligtvis hungern till och jag lämnade hög nummer tre till en annan dag.
 |
| Tänker mig att sydsidan av tunnelväxthuset måste vara ett toppen läge för odling. Kalkonerna håller med men påpekar att det måste finnas god tillgång till fukt i bädden annars kommer inte växa. Vi kommer överens om att det ska bli en hügelkultur här. |
Dom där små trädgårdsgrejerna är helt livsfarliga för mig. Det är som att äta kakor när man är mätt. De är ju så goda och så små. En till får man väl ändå plats med? Hur var det där nu med droppen som får bägaren att rinna över?
Alla dessa små trädgårdsgrejer skulle en gång i tiden varit en klackspark för mig. Men nu är det allt annat. Det värsta är att jag måste lägga mig på en sådan otroligt låg nivå av fysisk aktivitet för att jag ska klara av den psykologiska påfrestningen som jobbet innebär under veckan. Annars hinner jag inte återhämta mig och klarar då varken att jobba eller snacka skit med Plutt och Co. Det är dödstråkigt och sjukt irriterande! Jag vill så mycket! Nu tvingas jag sitta still och titta på när höstens odlingsmöjligheter rinner ur mina fingrar.
Tråkig eller inte så går jag nu och lägger mig. Om gudarna vill sig väl så ösregnar det imorgon så att jag inte är lika benägen att vara ute och göra trädgårdsarbete. Och så gäller det att jag glömmer bort att jag har ett tunnelväxthus där det inte regnar….
 |
| En liten trädgårdsgrej skulle det vara idag. Blev tre. Kratta på tog för mycket löv, bygga på min hügelkultur och plantera typ 50 frösådda sparrisplantor. Nu är jag tok slut och vill bara gå och lägga mig! |
