Jag växte tillsammans med grönsakerna

I helgen var jag på odlingskurs som Sara Bäckmo anordnade tillsammans med Rinkaby gård. Tema tidig odling. Nu när vi har flyttat ut på landet är möjligheterna att odla egen mat enorma. Jag anmälde mig till kursen för att lära mig mera om vinterodling och hur man kan maxa den tidiga skörden. Det gick fick med mig därifrån var något helt annat. Men för att ni ska hänga med så måste vi spola tillbaka några år.

Våren 2016

Föreställ er en tjej som har träffat världens finast man och som dessutom nyligen flyttat in hos henne. En tjej som är full av energi och som styrketränar 4-5 gånger i veckan. En tjej som verkligen älskar sitt jobb. 

Det var jag. Jag älskade livet och jag älskade verkligen mitt jobb på på Länsstyrelsen. Det var otroligt roligt och utmanande på jobbet och jag var jävligt bra på de jag gjorde! Att vara naturvårdshandläggare gav mitt liv mening. Jag var naturvårdshandläggare. Det var så jag identifierade mig själv.

Hösten 2016

Föreställ er nu en tjej som gråter dagligen, har ingen som helst koncentrationsförmåga och som blir helt utmattat av en kort promenad. En tjej som inte ser någon som helst mening med livet längre. 

Det var också jag. Jag gick in i väggen under sommaren 2016. Att inte kunna jobba längre som naturvårdshandläggare var en mardröm. När jag inte kan vara handläggare vad är jag då? Absolut ingenting. Totalt värdelös. Mitt liv hade ingen mening. Alls. Nix. Nada. Trots att Martin stod, satt eller låg vid min sida så kunde jag inte komma över att mitt liv saknade mening. Jag såg inget ljus. Ingen framtid. Jag såg bara alla världens problem och mörker.

Någonstans i mörkret, jag vet inte exakt när på hösten/vintern 2016, hittade jag Saras Youtube kanal. Saras inställning till livet och odlingen va befriande. Små glimtar av ljus dök upp i mitt huvud. Tänk om fler kunde vara som Sara? Då kanske inte världen går under trots allt? Om jag inte kan jobba så kanske jag ändå kan bidra genom att odla mat?

Från pytte trädgård till kolonistuga

Vi hade sen tidigare en pytte liten odling i trädgården på baksidan av radhuset. Där växte den pliktskyldiga potatisen till midsommar, lite sallat och några monsterstora tomatplantor. Under vintern 2016-2017 snappade Martin upp att när jag väl pratade om något positivt eller om framtiden så hade det med odling att göra och om hur Sara odlar. Den underbara Martin började letade efter en kolonistuga. ”Om odling gör mitt hjärta glad så ska hon få odla!” 

Den 1 april 2017 fick vi tillträde till vår alldeles egna oälskade odlingslott och en lott med en liten stuga i halvtaskigt skick. Martin slet som ett djur och grävde odlingsbädd efter bädd i lerjorden. Jag satt mest och tittade på. Utmattad från promenaden dit. När jag orkade så petade jag ner frön. Antingen hemma i någon kruka eller direkt i jorden på kolonin. Hade de tur fick de vatten. Hade de ”otur” så fanns Martin där och tog över när jag inte orkade eller helt enkelt glömt bort att det ens fanns små plantor som ville ha vatten. 

Under sommaren växte grönsakerna mycket mer än jag kunnat drömma om. Minns fortfarande hur överlycklig jag blev när jag fick syn på den enorma och sjukt vackra lila kålrabbin när vi kommit hem efter 3 veckor semester. Det var första gången på länge som jag kände mig stolt. Att jag hade faktiskt lyckats göra något meningsfullt. Inte nog med att jag lyckades producera mat (med enorm hjälp av Martin), så va maten jag producerade otroligt god. Förra sommaren insåg jag att om inget annat så kan jag producerade mat. En massa mat vi inte längre behöver köpa i affären. Extremt miljövänlig mat dessutom. Inga bekämpningsmedel. Inga långa transporter. Ju mer maten växte ju mer växte jag. Allt tack vare inspiration från Sara och så klart, tack vare Martin. Jag älskar han över allt annat.

Har ni någonsin sett något vackrare? Hade aldrig kunnat ana att en kålrabbi skulle kunna göra mig så glad!

Våren 2018 

Kursen på Rinkaby handlade om tidig odling. Men det gick fick med mig därifrån var något helt annat. Upplevelsen av att berätta i person för Sara om hur otroligt mycket hon betyder för mig. Live på YouTube dessutom! Jag tycker fortfarande att det är lite jobbigt att en del av samtalet är förevigat på internet. Men de få kommentarerna som redan inkommit får mig att känna mig lite tryggare. Om min berättelse kanske kan hjälpa någon annan så är det värt att jag känner mig lite obekväm. Vi är många som får enorm styrka och livslust av att odla. Vi ska inte behöva skämmas eller be om ursäkt för att vi hoppar och tjuter av glädje när man upptäckt att några frön grott. Vi kan fan odla på!