Idag var det enstaka sekunder från att vi förlorade ytterligare en av våra kalkoner.
Strax efter lunch hör jag hur kalkonerna piper väldigt mycket och väldigt högt. Jag tittar ut genom fönstret och ser en springa för livet in i skogen. Martin är redan ut genom dörren och springer ner mot ängen. När jag kommer ut ser jag hur han vänder tvärt och springer in igen. ”Räv!” Jag springer ner mot ängen och ser fyra kalkoner på hönsens utegård (ca 2m upp) och räven som springer bort. Skönt. Jag pustar ut en sekund tills att jag inser att en kalkon som saknas. Paniken. Martin kommer springande med vapnet och följer efter räven som jag nu ser jagar den sjätte kalkonen. Räven får tag i kalkonen. Mitt hjärta slutar slå. ”Pang!” Räven är död. Både jag och Martin befarar att det är även kalkonen. Men Martin hade hunnit fram i grevens tid. Räven dog med en mun full av fjädrar. Kalkonen ligger bredvid, tilltufsad och flämtandes. Hade Martin skjutit någon sekund senare och kalkonen hade varit död.
Kalkonen mår nu förhållandevis bra. Fortfarande chockad och jätte trött men påvisar inga andra skador än några enstaka droppar blod från avsaknaden av några vingpennor.
Nu sitter jag här på ängen och håller ett öga på stackaren som vilar inne i kalkonhägnet. De övriga fem går fritt utanför och betar glatt och jagar gräshoppor…
Att bo på landet och ha djur är verkligen en helt annan värld än att bo i stan!
One comment
Oj!! Tur att Martin var snabb i vändningarna!
Comments are closed.