Precis som att alla människor har sin personlighet tror jag att alla gamla hus har sin egen. Det är något jag tänkt på nu efter att man gått på en massa visningar. Vissa hus får man känslan av att hela huset sätter sig på tvären och inte alls tycker om att man kliver genom dörren. En trotsig tvååring som verkligen inte vill byta ägare. Man känner på en gång att man inte vill bo där, trots att man bara kommit in i hallen. Några hus är tysta och känns blyga. Det är svårt att få några vibbar överhuvudtaget. Har man tur så finns det ett hus där man känner att man vibrerar på samma våglängd och har samma intressen som huset. Man vet på en gång att man kommer att komma väldigt bra överens helt enkelt. Det känns varmt och välkomnade och det är lätt att se framför sig de djupa konversationerna som fortsätter långt in i natten.
Redan första gången vi åkte ut för att titta på gården på (behörigt) avstånd anande vi att detta kunde bli början på ett långt vänskap. På visningen två veckor senare när huset fick träffa oss, inbillade jag mig att huset tyckte bra om oss också. Det kändes som om vi kom bra överens med gården och att alla vi tre såg fram emot att utvecklas tillsammans.
Lyckligtvis vann vi ju budgivningen och när vi åkte till gården för att skriva på kontraktet var jag riktigt nervös. Framförallt var jag nervös för hur säljaren skulle vara som person. Det kändes som om en sur grinig gubbe skulle förstöra stämningen på gården totalt. Som om ägarens personlighet skulle smitta av sig på gården och att det inte skulle kännas lite trevligt längre. Det visade sig att jag inte hade något alls att oroa mig för. Så fort jag fick syn på säljaren försvann all oro. Det ”klickade” direkt mellan oss. Gården kändes helt plötsligt ännu mer fantastisk än tidigare. Nu stod båda där och välkomnade oss hem.
Vårt hem just nu är ingenting som gården. Vi bor i ett funkisradhus ca 50 meter från E4:an och har en pytteliten tomt. Men jag älskar detta hus. Jag har älskat den ända sen jag klev genom dörren första gången för ca 3,5 år sen. Vi har varit med om väldigt mycket, huset och jag, sen vi först mötes. Det är en stor sorg att lämna henne. Lyckligtvis så såldes radhuset till en mycket trevlig kvinna. Jag tror att de kommer att trivas tillsammans.
Men hur går man från ett funkishus som man inrett i en stil som man älskar men som, enligt mig, inte alls hör hemma i ett sött timrat hus från förra sekelskiftet? Jag och Martin har tusentals olika förslag på inredning, renoveringar och ombyggnationer. Då vi kommer ha dubbelboende i 2,5 månad vore det ju praktiskt om man kunde göra vissa delar av renoveringen innan vi flyttar in. Men vi har svårt att bestämma oss. För oss är det A och O att de jobb vi ska göra stämmer överens med gårdens personlighet. Men den resan kan inte påbörjas förrän den 1 november.
Jag känner mig otålig och vill dit nu och ”känna in gården”. Bara 9 dagar kvar nu.