Mina icke-perfekta odlingar

Trädgårdsarbete måste vara enkelt. Annars orkar jag inte med. Och är det inte enkelt så gör jag det enkelt! Jag skiter i om det inte blir perfekt.

Min hjärna exploderar lite varje gång jag läser inlägg och kommentarer på sociala medier från personerna är så otroligt noga med att allt ska bli korrekt. Många halvsanningar tas för orubblig fakta och man glömmer bort att det kan finnas fler faktorer som spelar in. Hur orkar man med odlingen om man tror att det är så små marginaler mellan rätt och totalt misslyckade? Är verkligen mjölken totalt värdelös och giftig att dricka dagen efter bäst-före-datumet? Självklart inte. Och det är klart att vi alla som odlar strävar efter att uppnå ett bra resultat, men måste den verkligen vara perfekt?

Jag är inte perfekt och mina odlingar är definitivt inte perfekta. Men det gör ingenting, naturen kräver inte att det ska vara perfekt. Det finns alltid en marginal, ofta en rätt stor sådan, för att saker ändå ska gro och växa.

Ett exempel på vår icke-perfekta odlingar är våra swales eller svallbäddar kanske de heter på svenska. Alltså upphöjda bäddar som ligger i linje med höjdkurvan och som har en dike på ovansidan som ska hjälpa till att bromsa upp vattnet som rinner nedför backen vid stora nederbörd. Ska man göra det perfekt använder man laser för att bädden och diket verkligen anläggs i linje med höjdkurvan. Vill man göra det lite enklare (?) så kan man bygga en A-ram som hjälper en mäta ut var höjdkurvan går. Eller så anlägger man bäddarna godtyckligt efter ögonmått, eller inte ens det. Så att det ser fint ut och passar ihop med jostabärbuskarna man planterat. Sen när det kommer stora nederbörd så kommer vattnet lik väl att bromsas upp och sippra in i svallbäddarna, även om de inte ligger helt i linje med höjdkurvan. Någon del av bädden kommer säkert få mera vatten än övriga, men i slutändan så får den aktuella platsen i sin helhet mera vatten än om vi inte anlagt någon svallbädd över huvudtaget. Och skulle det nu vara så att de inte alls fungerar som svallbäddar för att de inte ligger helt i linje med höjdkurvan så kommer de fortfarande att vara bra hügelbäddar att odla i.

Vi tager vad vi haver. Gamla halvruttna brädor och en rishög blir helst plötsligt väldigt värdefulla när vi vill anlägga en swale eller svallbädd.

Våra svallbäddar bygger vi upp av gamla brädor (helt obehandlade), sly och ris. Planen är att vi även ska fylla på med hemmagjord biokol, hönsgödsel, ensilage och jorden från diket på ovansidan bädden. Materialen i och proportionerna mellan materialen varierar både i bädden och mellan bäddarna. Men det gör inget. Vi tar ingen hänsyn till om veden eller riset är från löv eller barr. Det kommer bli bra oavsett. Det enda vi inte gör är att lägga dit färskt asp. Det finns då risk att vi får små aspträd i svallbäddarna och de vill vi inte.

Men ovanstående vill jag verkligen inte hoppa på de som strävar efter en perfekt odling. All heder till er! And keep up the good work! Det jag vill förmedla är att odlingen behöver inte vara perfekt. Som nybörjare kan man bli helt paralyserad av att försöka få det perfekt. Det kanske till och med slutar med att man inte odlar alls för att man är rädd för att göra fel. Första året jag odlade (2017) var jag jätte nojig över att mina såfåror blev typ 1,5 cm djupa istället för 1 cm. Sen kom jag att tänka på något min pappa sa gällande mjölk och dess bäst-före-datum: Korna vet inte vilken dag det är idag… De frön som jag sått vet inte om de ligger på 1 cm djup eller om det är 1,5 cm eller 0,5 cm för den delen. De kommer att gro när förhållande är tillräckligt bra. Notera ordet tillräckligt. Det behöver inte vara optimala (perfekta) förhållande för att ett frö ska gro. Det behöver bara vara tillräckligt bra. När fröet grott kommer den att göra sitt allra bästa för att växa sig så stor och stark den kan under de förhållanden den lever i. Vissa frön och plantor, som precis som vissa människor, verkar krossa alla hinder som står i deras väg. Som Schrödingers tomat som kämpade sig igen minusgrader till och från i flera månader för att sedan frodas och ge frukt hela sommaren. Andra snubblar och stupar över lilla minsta. Det är så naturen är byggd. ”Survial of the fittest.” Men det är långt ifrån bara de starkaste som överlever. Även vi med trasiga själar trampar vidare och gör vårt bästa för att blomstra. Och beroende på hur framtiden ter sig kan det vara de som är ”mindre perfekta” som överlever i slutändan.

Naturen är inte perfekt. Och det är definitivt inte mina odlingar! Detta till trots så blev vi självförsörjande på grönsaker redan efter vår första odlingssäsong (2017), bortsett från vitlök och 2 kilo potatis som vi köpte under 2018.

Mina icke-perfekta odlingar ger mig mat och glädje. Det är nästan så att ju mindre krav jag har på odlingarna desto mer får jag tillbaka ifrån den. Både mentalt men även matmässigt! 

Den 26 april 2019. Massor av super fin kål! Dessa såddes inomhus under växtbelysning i jan-feb och planterades ut i mitten av mars. Ett experiment med väldigt lyckat resultat. Spenaten som syns till vänster i bilden vintersåddes och gav stor fin skörd.

Följ gärna mina icke-perfekta odlingar på Instagram eller gårdens Facebook sida.