Oasen på Åsens blogg

Jag är en riktig hönsmamma!

Jag är en riktigt hönsmamma! I alla dess bemärkelser. Jag har inga egna barn, av diverse anledningar. Men för ni som följer mig på Instagram och Facebook kan inte ha missat att jag nyligen blivit mamma till ett gäng kycklingar!!! Planen va att vi skulle föda upp 2-3 kalkoner. Så att vi har egen julkalkon och så. Martin sa att då behöver man i alla fall 5-6 kalkonägg i kläckaren. ”Det är ju inte säkert att alla är befruktade eller att alla överlever.” Martin beställde åtta kalkonägg!? Det var sju som kläcktes. Sju kalkoner va verkligen inte planen! Men, men… vi har ju gått om utrymme och kalkonkött är ju gott.

Kycklingarna ser inte mycket ut för världen precis när de tagit sig ut. Men bara inom loppet av en timme har de fluffat upp sig och är otroligt söta!


Därtill la vi in 14 ägg från våra egna höns, vit leghorn, i kläckaren. Martin berättade att han läst om att man bör kläcka höns samtidigt som kalkoner. Kalkonkycklingar ska tydligen inte vara så smarta och de fattar tydligen inte alltid det där med att äta eller dricka utan att ha någon annan som visar vägen. Det behövdes verkligen inte då våra kalkoner började picka på diverse saker redan ett par timmar efter kläckning och hade inge som helst problem med att hitta mat- och vattenskålarna. Så vi har nu tio små leghorn ”utan anledning”. Eller det stämmer inte alls egentligen då vi vill ju ha höns och det är bra att kläcka fram ett par nya hönor varje år så att man har en flock som ger jag jämn tillgång till ägg.

De små, extremt söta kycklingarna har blivit vår nya pallkrageodling. Dubbla pallkragar står inträngt i vårt redan överfulla kök, halvt intryckt under köksbordet.  Kycklingarna är hur söta som helst. De spurtar runt som tecknade figurer, sträcker på benen som ballerinor, avger ynkliga pip som kan smälta även Grinchens hjärta och ser helt bedårande ut när de slocknar i en hög. Jag skulle kunna sitta och stirra på dem dagarna långa. Om det inte va så obekvämt att sitta under köksbordet det vill säga.

Som den hönsmamma jag är så sitter jag just nu ute och skriver. Jag vill bara släppa hönsen fritt från deras utegård när jag eller Martin kan vara med och bevaka himlen. Vi kan dock inte vara i köksträdgården samtidigt som hönsen är ute för då kommer de dit som på beställning. Så nu sitter jag här bakom ladugården och skriver. Det märks att jag är hög i rang när det kommer till hönsen. Strax efter att hönsen blivit utsläppta så börjar Ernst spana in mig. Rättare sagt så stirrar han på mig. Länge och väl. Lite läskigt faktiskt. Sen går han och lägger sig och sover. Uppenbarligen så lämnade han över bevakningen av hönsen till mig. Jaha? Ok. Jag visste inte att en av mina alla arbetsuppgifter va att vara stand-in för en tupp. Hade jag inte varit en sån hönsmamma hade jag inte brytt mig så mycket. Men nu känner jag att det blev svårt att jobba. Nu är ju all bevakningsansvar på mig. Trots att området bakom ladugården är ganska skyddad på grund av diverse hasselbuskar och träd så är jag inte helt trygg med att ha hönsen ute. Här på gården är det en uppsjö av olika rovfåglar som seglar över, även en och annan havsörn. Nu när vi äntligen har fått ordning i vår lilla flock så vill jag helst inte bli av med någon höna. Och absolut inte med Fido. En av marodörerna. Sen dess att hon tappade klon och vi pysslade om henne har hon blivit riktigt tam och är den enda hönan som utan problem går att klappa och plocka upp utan någon som helst protest. Därtill så följer hon verkligen efter mig som en hund, varav att hon fick namnet Fido.
Andra sysslor kallar. Vi har till exempel inte fått ner alla bönor i helgen. Utrymmet på kolonistugan tog liksom slut Trots att vi planterade dem mycket tätare än alla rekommendationer. Därtill så måste alla chili- och paprikaplantor planteras om i större krukor. Och så vidare. Listan med ”att-göra-saker” tar aldrig slut här på gården. Oftast är det riktigt bra med denna mega lista då jag alltid kan hitta något jag orkar med att göra. Men ibland så storknar jag totalt. Då kan jag krypa in under köksbordet och titta på små dunbollar som piper och helt plötsligt så är livet mycket enklare!

För den som inte vill missa alla 40 tusen bilder på söta kycklingar så kan jag rekommendera er att följa mig på Instagram eller Facebook.

Fler blogginlägg om liknande ämnen: